Foto: SGI/Torbjörn Thuresson
Fysisk planering
Den kommunala fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten för att undvika att ny bebyggelse lokaliseras till områden med risk för erosion.
De olika planinstituten i Plan- och bygglagen (PBL), översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser, kan synliggöra riskområden så att frågan om stranderosion uppmärksammas av andra aktörer som fastighetsägare, myndigheter, entreprenörer etc.
Gemensamt för alla planer är att vissa allmänna intressen ska beaktas. Det är grundläggande krav som att marken ska vara lämplig för avsett ändamål och bidra till hållbara strukturer och resurseffektiva samhällen. Bebyggelse ska därför lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet, bland annat med hänsyn till de boendes hälsa och säkerhet samt jord- och vattenförhållanden.
Planera långsiktigt
Det hållbara samhället ställer krav på att markanvändningen utvärderas i ett långsiktigt perspektiv. När det gäller bebyggelse är det rimligen byggnaders och anläggningars livslängd som bör vara avgörande. Risker för erosion på de platser där bebyggelse finns och planeras behöver därför bedömas för mycket lång tid.
Samhällsstrategi
Erosion är en naturlig, geologisk och morfologisk process där utgångspunkten bör vara att naturen kan tillåtas att ha sin gång i områden där det inte finns enskilda eller allmänna värden eller intressen som hotas. Stranderosion måste ses i ett helhetsperspektiv utifrån samhällets intressen. Utgångspunkten måste då vara att medverka till att förebygga skador till följd av stranderosion genom lämpliga val av strategier och genom väl planerade erosionsbegränsande och återställande åtgärder vid hotad bebyggelse, infrastruktur och andra skyddsvärda områden.