Vägledning för kartläggning av kvicklera

Kvickleror är så kallade högsensitiva leror som kan förlora större del av sin hållfasthet vid kraftig störning, till exempel vid skred. När de sammanhållande krafterna mellan lerpartiklarna går förlorade hamnar leran i flytande tillstånd och blir ’kvick’.

För att en lera i Sverige ska definieras som kvicklera ska sensitiviteten (kvoten mellan ostörd och omrörd skjuvhållfasthet) vara större än 50 och den omrörda odränerade skjuvhållfastheten vara mindre än 0,4 kPa (Larsson, 2008).

Kvicklera uppstår när saltjoner i saltvattenavsatta leror med hög salthalt lakas ur (Rankka et al. 2004). Att en lera är urlakad betyder dock inte nödvändigtvis att leran är kvick – bara att förutsättningarna finns. I högsensitiv lera och kvicklera är saltinnehållet generellt lägre än i intakt marin lera på grund av urlakning av salt i porvattnet.

I huvudsak är kvickleror avsatta i salt vatten i anslutning till en avsmältande inlandsis. Leror som avsatts i bräckt vatten kan också uppvisa kvicka egenskaper även om det är mer ovanligt. SGU har översiktligt identifierat områden i Sverige där den geologiska historien varit sådan att kvickleror kan förekomma. Den största förekomsten av kvicklera finns i Västsverige i områden under högsta kustlinjen (HK). Kvicklera förekommer som sammanhängande skikt eller som mer avgränsade partier i en lerlagerföljd.

Kartan visar förutsättning för bildning av kvicklera, baserad på lerors avsättningsmiljö (salt-, brack- eller söt-vatten). Kartan är en omarbetning av en tidigare publicerad karta som tagits fram av SGU (PDF, 2,06 MB).

Kvicklera orsakar inte skred - det är viktigt att känna till. Skred är exempel på snabba massrörelser i jord och kan orsaka stor förödelse som påverkar såväl individen som samhällsviktiga funktioner. Förekomsten av kvicklera i sig initierar alltså inte skred men små skred i kvicklera kan snabbt sprida sig över större områden jämfört med andra typer av skred. Det beror på att lerans fasthet ändras till flytande vid en störning. 

Inom områden med kvicklera där det uppstår ett första s.k. initialskred (primärskred) så uppstår ofta ytterligare bakåtgripande följdskred. Det innebär att den totala utbredningen av ett skred kan bli omfattande. Ett tunt sammanhängande skikt kvicklera, mindre än 1 meter, bedöms vara tillräckligt för att följdskred ska kunna utvecklas.

De två mest kända skreden med kvicklera i Sverige har inträffat i Götaälvdalen. Det så kallade Surteskredet inträffade den 29 september 1950 och orsakade stor förödelse, när tre miljoner kubikmeter mark skredade ner i Göta älv och lämnade 450 familjer hemlösa. Tuveskredet som inträffade den 30 november 1977 på Hisingen i Göteborg förflyttade ett område på 300 000 kvadratmeter mark. Nio personer dödades, 62 människor skadades, 436 blev hemlösa och 67 hus rasade samman.

Läs gärna mer om skred på vår på webbplats.

Kvicklera har bidragit till att många jordskred blivit omfattande och medfört dödsfall. Det är inte möjligt att undvika bebyggelse på kvicklera men med ökad kunskap om i vilka områden kvicklera finns minskar risken för olyckor. För att minimera riskerna och för att undvika onödiga kostsamma utredningar har därför en ny metodik för kartläggning av kvicklera tagits fram. 

Metodiken har utvecklats i samarbete mellan Statens geotekniska institut (SGI), Trafikverket och Sveriges geologiska undersökning (SGU). Arbetet har bedrivits inom ramen för projektet ”Utveckling av metodik för kartläggning av förekomst av kvicklera” under åren 2015-2018. Projektet har i huvudsak finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, men även till viss del av SGU.

Metodiken för kartläggning av kvicklera bygger på resultat från tester och utvärdering av olika metoder inom fyra svenska undersökningsområden. Områdena har valts utifrån kunskap från tidigare geotekniska undersökningar om att det förekommer kvicklera inom respektive område. Två områden ligger i Göta älvdalen, ett i norra Bohuslän samt ett i Ångermanälvens dalgång. 

Metoderna har utvärderats utifrån behov av att kostnadseffektivt kunna bedöma sannolikheten för att små initiala skred ska sprida sig och i vilka områden särskild aktsamhet krävs, vid exempelvis schaktarbete i enskilda projekt eller vid planering av översikts- och detaljplaner eller infrastrukturprojekt. Det är av stor vikt att kunna identifiera områden där kvicklera kan förekomma med anledning av risken för olyckor.

Resultaten från projektet har samanställts i tre delar

• Uppdragsrapport "Tillämpning och utvärdering av metoder för kartläggning av kvicklera".
• Vägledning "Metodik för kartläggning av kvicklera" (SGI Publikation 46).
• Webbaserad kortversion av vägledningen "Metodik för kartläggning av kvicklera".

Trafikverket har varit huvudprojektledare för arbetet genom Håkan Nordlander. SGI har varit teknisk projektledare genom Hjördis Löfroth. Många personer från Trafikverket, SGI och SGU har bidragit till arbetet. Vägledningen har granskats av experter vid Norges Geotekniske Institutt, Lunds tekniska högskola och Göteborgs Stad men även av experter från Trafikverket, SGI och SGU. Läs gärna mer om hur arbetet bedrivits i uppdragsrapporten eller i den publicerade vägledningen för kartläggning av kvicklera.