Deponier och avfall

Här hittar du svar på tekniska frågor om deponier och avfall. Materialet baseras på frågor som kommit till SGI från Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner.

Här ger vi även vägledning för efterbehandling av nedlagda deponier och här finns information om vårt stöd i arbetet för cirkulär ekonomi.

Läs mer om undersökning, provtagning och datautvärdering på våra sidor om förorenade områden.

Definition av en deponi

En deponi är en "upplagsplats för avfall som finns på eller i jorden. Som deponi räknas inte en plats där avfall 
1. lastas om för att förbereda det för vidare transport till en annan plats
där det ska behandlas,
2. lagras innan det återvinns, om lagringen sker för en kortare period än
tre år, eller
3. lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period
än ett år."

(enligt 5 a § kap 15 MB)

Deponering är att bortskaffa avfall genom att lägga det på en deponi.

Olika typer av avfall

Avfall: ”varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. (Miljöbalken)
I vissa fall kan ett ämne eller ett föremål anses vara en biprodukt i stället för avfall och i vissa fall kan ett avfall upphöra att vara ett avfall. Läs mer i 15 kap. 1 § miljöbalken  på riksdagens webbplats.

Inert avfall: "avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar. Inert avfall löses inte upp, brinner inte och reagerar inte fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, inte heller bryts det ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiciteten hos lakvattnet skall vara obetydliga och får framför allt inte äventyra kvaliteten på yt- och/eller grundvatten". (Deponeringsdirektivet)

Farligt avfall: avfall som i bilaga 4 till avfallsförordningen beskrivs med en avfallskod markerad med en asterisk (*) eller som enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 § avfallsförordningen ska anses vara farligt avfall. (Avfallsförordningen)

icke-farligt avfall: avfall som inte är farligt avfall.

Avfallshierarkin

Avfallshierarkin visar prioritetsordningen för hantering av avfall grundad på miljöhänsyn. Triangeln nedan symboliserar hur mängden avfall minskar successivt genom hierarkin.

Att beakta vid miljöprövning av deponier och avfallsanläggningar:

Statens geotekniska institut har inte möjlighet att lämna detaljerade synpunkter i samråd gällande deponier och avfallsanläggningar. Här finns information om aspekter som SGI anser kan vara relevanta att ta hänsyn till vid framtagande av underlag till miljöprövning av deponier eller avfallsanläggningar enligt 9 kap. miljöbalken (1998:808). 

Förhållandena på platsen

Ras och skred, erosion samt närhet till vattendrag

För både deponier och andra anläggningar, särskilt om de tar emot, lagrar eller behandlar stora mängder avfall, kan det vara av vikt att undersöka de geotekniska stabilitetsförhållandena.

Särskilt vid närhet till kända riskområden för ras, skred eller erosion och vid närhet till vattendrag föreligger anledning att åtminstone utreda om stabilitetsberäkningar behövs och en riskutredning göras. Det kan även gälla utanför kända riskområden om till exempel lokaliseringen har oklar jordlagerföljd (exempelvis ”fyllning”).

En första indikation på om det kan föreligga förhöjda risker vid eller i närheten av lokaliseringen fås genom att söka på SGI:s kartvisningstjänst för ras, skred och erosion.

Geohydrologiska förhållanden

Avfallshantering i stort, men framför allt deponering, kräver att de geohydrologiska förhållandena på plats är kartlagda. Deponier måste enligt deponeringsförordning (2001:512) ligga på en plats med en naturlig geologisk barriär eller i förekommande fall förses med en konstgjord sådan. Detta för att säkerställa att transporten av föroreningar efter deponins driftfas saktas ned och begränsas.

I en ansökan om tillstånd för deponering ingår normalt (och för deponier för icke-farligt avfall och för farligt avfall alltid) att redovisa miljökonsekvenserna av vad som händer när de aktiva skyddsåtgärderna, som länshållning, upphör efter efterbehandlingsfasens slut. Till exempel till följd av att lakvattennivåerna i deponin stiger till naturliga nivåer.

Om en konstgjord geologisk barriär ska anläggas måste det framgå av ansökningshandlingarna hur denna ska konstrueras och hur kvaliteten på konstruktionen och de tekniska kraven i deponeringsförordningen säkerställs.

Anläggningens egenskaper

Deponikonstruktion, lakvatten med föroreningsinnehåll och spridning

Med undantag för deponier för inert avfall består moderna deponier av flerskiktiga markkonstruktioner och anläggningar såsom:

• en konstgjord geologisk barriär,
• ett tätskikt,
• ett dräneringsskikt,
• stödjande geotekniska konstruktioner i deponin,
• dränerings- och pumpsystem,
• länshållning,
• pumpning och behandling av lakvatten samt
• kringanläggningar som vågstation, mät- och kontrollfunktioner samt i förekommande fall
• anläggningar för insamling och behandling av deponigas.

Egenskaper och ungefärliga minimidimensioner för dessa måste redovisas i den tekniska beskrivningen till en ansökan, med fördel även kompletterade med ritningsunderlag.

Gällande andra avfallsbehandlingsanläggningar är särskilt följande aspekter relevanta att ta hänsyn till:

• Kemikalieförbrukning
• Utsläpp till mark och vatten och behov av att rena utgående vatten eller begränsa partikel- eller aerosolspridning
• Uppkomsten av restavfall från processen och dess hantering

Geoteknisk stabilitet

Deponier har fyra särskilda utmaningar när det gäller geoteknisk stabilitet: markens bärförmåga, deponikonstruktionens stabilitet, avfallets stabilitet samt sluttäckningens stabilitet.

En ansökan om tillstånd för deponering måste innehålla en plan för avslutning och efterbehandling. Även om sluttäckningens konstruktiva detaljer inte är klarlagda vid tidpunkten för ansökan måste dess förväntade marktryck samt läge och konstruktionssätt tas med i beaktande av den underliggande konstruktionens bärförmåga.

Anläggningens drift

Mottagning av avfall, kontrollprogram

Stor vikt läggs på mottagning av avfall, både för lagring, återvinning och deponering. Mottagning av avfall till deponier regleras i Naturvårdsverkets föreskrifter (2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall. Däri finns även anvisningar för övervakningen av deponierna avseende lakvatten, grundvatten och deponigas. Kontrollprogram tas vanligtvis fram i samråd med tillsynsmyndigheten och är inte del av ansökan, men det är ofta angeläget att beskriva mottagningskontrollen, redovisa att den kan genomföras ändamålsenligt och vilken roll den spelar för att minska miljöpåverkan.

Avfallshantering

Särskilt vid mottagning av stora mängder massor för återvinning (både på och utanför den aktuella verksamheten) eller vid förädling till produkter ska risker för mottagning och vidare spridning av PFAS och invasiva arter beaktas samt om och hur det tas upp i kommande kontrollprogram.

Riskbedömning

I många fall ingår återvinning av avfall i anläggningsarbeten eller annan återvinning i ansökningar. Sökanden använder i sådana fall regelbundet Naturvårdsverkets riskbedömningsmodell för förorenad mark, trots att den inte är framtagen för detta ändamål. Särskilt om stora mängder avfall avses att användas eller om avfallet har ett påtagligt föroreningsinnehåll (särskilt, men inte enbart, över nivå för mindre känslig markanvändning, MKM) behöver därför lämpligheten i att använda riskbedömningsmodellen och gjorda antaganden och slutsatser redovisas.

Om avfall lagras eller behandlas på icke-täta ytor måste påverkan på mark och grundvatten samt i förekommande fall på ytvatten på grund av utlakning från avfallet beaktas i ansökan.

Risker och olyckor, deponigas

Risker som vanligtvis bör belysas för en avfallsanläggning är brand- och explosionsrisker, risker för ras och skred, risker för spill samt risker kopplade till klimatförändringar såsom skyfall och översvämningar.

Vid avfallsanläggningar, särskilt sådana som tar emot organiskt avfall, brännbart avfall eller blandat avfall föreligger det förhöjd risk för brand. En släckvattenutredning bör då ingå i en tillståndsansökan.

Deponier som tar emot eller har tagit emot organiskt avfall ger upphov till deponigas. Numera får avfall som läggs på deponier i drift enbart innehålla små halter organiskt avfall (mätt som totalhalt organiskt kol). Vid äldre deponier eller i deponiceller som har tagit emot organiskt avfall uppstår deponigas som består främst av metan och koldioxid. Deponigas är klimatpåverkande, kan vara kvävande och vid vissa blandningsförhållanden med luft är gasen explosiv. Om inget nytt organiskt avfall deponeras avtar deponigasproduktionen med tiden, dock långsammare och långsammare. Genom långväga transport och ansamling av deponigas i slutna utrymmen kan kvävande eller explosiva förhållanden uppstå decennier efter att deponering av organiskt avfall har upphört. Vid avfallsanläggningar eller deponier där det finns eller har förekommit deponering av organiskt avfall ska uppkomsten och möjliga risker med deponigas därför utredas.

Miljökvalitetsnormer för vatten

Enligt miljöbalken får en verksamhet eller en åtgärd inte påbörjas om denna, trots åtgärder för att minska föroreningar, ger upphov till en sådan ökad förorening som innebär att vattenmiljön försämras på ett otillåtet sätt eller som har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status eller potential som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm. Vid prövning för ett nytt tillstånd ska de bestämmelser och villkor beslutas som behövs för att verksamheten inte ska medföra en sådan försämring eller ett sådant äventyr, se 5 kap. 4 § miljöbalken.

I samband med ansökningar avseende mottagning, lagring, behandling eller deponering av avfall är det därför viktigt att beakta att det kan finnas flera källor till föroreningar såsom:

• redan deponerat avfall,
• förekommande föroreningar i mark och grundvatten (OBS: långt ifrån alla avfallsverksamheter är så kallade IED-verksamheter som kräver en statusrapport för att kartlägga föroreningssituationen innan tillstånd erhålls),
• olika källor till föroreningar till samma recipient (lagrings-, behandlings- och deponeringsytor), både via insamlat dagvatten, behandlat och obehandlat lakvatten från deponier samt föroreningar som når mark och grundvatten på grund av diffus spridning.

Övrigt

Flertalet tekniska frågor och svar om deponier finns sammanställda på SGI:s hemsida under frågor och svar relaterade till deponier.